Livet på en pinne...

Tycker att uttrycket livet på en pinne är så häftigt på något sätt.

Man kan se det på flera sätt. Antingen som att man är fri som fågeln och sitter där på en pinne och sjunger lite innan man drar iväg på nästa. Man slipper tankar på räntor och amorteringr och gräsklippning, eller liknande saker.

Eller så kan man se det på att man sitter och balanserar på en pinne och är jätterädd för att man ska ramla av och ner och slå sig.

Här har Ordbajsaren gett en förklaring till uttrycket

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne...

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne... Ni minns kanske den strofen som man skrev i kompisarnas kamratböcker. Man var liten och obekymrad och glad för det mesta. Med de perspektiv man har idag så kanske man inte borde varit det? Men dock... Kanske att det var så att det fanns så många vuxna runtomkring. Jag har funderat mycket på detta. Hur vår släkt med mammas alla systrar ställde upp och var tillsammans alltid. Var någon unge sjuk så fanns det alltid en moster till hands. Skilde sig någon så flyttade man lätt ihop med någon syster och hennes ungar. Kusiner i mängd och alla hängde ihop och det fanns utrymme trots att rummen var få.

Mammorna jobbade alltid i min familj. Det var ingen som var ledig på julafton på den tiden. Trots detta så hanns det med att göras både korv och annat av den slaktade grisen som i all sin döda prydnad låg på köksbordet för att bearbetas. Jag begriper det inte. Hur hann de med.  Det gjorde de på något mystiskt sätt. Det syddes kläder till ungarna, det drogs en spader, och en lunch med sill och tillbehör kunde leda till ett besök i Sumpans hattaffär där man med mycket fnissande blev med ny hatt. Inte alltid uppskattat av de ingifta morbröderna. Men säg vem skulle hindra systrarna Liljeqvist?

Jag är uppvuxen i ett matriarkat och det är möjligt att det har färgat min världsbild ganska ordentligt. Kankse att jag inte alltid uppför mig som den kvinna det förväntas att jag ska uppföra mig som. Hamnar alltid i karlarnas diskussioner och blir hämtad av damerna för att delta i deras samtal. Men faktum är att infrastruktur, politik och ny teknik intresserar mig oftast mer än om grannen har bytt gardiner eller make/maka.

Så cyniskt det låter, men det är precis så det är.

Så så här på den internationella kvinnodagen vill jag bara säga - flytta på er jag ska fram här... För min del är det inget man ifrågasätter.

Rapport från en syfröken...

så gick det som det gick då - tiden ramlar på... och så har jag plötsligt missat ett par dagar. Nåväl jag tar den enkla vägen och klistrar in en av de rapporter jag brukar skriva regelbundet på Facebook om mitt liv som syfröken. Det är ett oerhört stimulerande liv på många plan...

"Rapport från en syfröken - xxx

Fredagar avslutas med en fantastisk klass. Tänk att det kan vara så olika i grupperna. Det fascinerar mig alltid. Det gäller både barn och vuxna grupperingar faktiskt. Men just den här klassen är fantastisk på så många sätt. Det är som en stor trevlig syjunta, alla sitter och pratar med varandra, resonerar och arbetar och har kul. De vill inte ens avsluta lektionen fastän det är den sista på dagen.

De sitter där med sina iPads och kollar mönster till korsdygnsbroderierna, de delade på den sista tovnålen (innan vi skaffade nya) genom att sätta igång tidsuret på mobilen. Du får fem minuter sen är det min tur. De får låna min laddare för att komma vidare när batteriet tagit slut.

Du Mary, hur gammal är du egentligen. Va? Du är så himla ungdomlig och går här och jobbar och är så glad och skrattar hela tiden. Haha, jag nästan får kramp av skratt när jag hör dem resonera. De är så gulliga, frispråkiga och charmiga. Så roande det är att möta dessa glada själar. Visserligen är det pratigt men på ett väldigt trevligt sätt. Det är inte lika trivsamt i alla klasser precis. En del svär och kallar varandra inklusive mig för allt möjligt otrevligt, förstör för varandra, far runt väggarna och är allmänt krävande. De är så små de där trollen och jag känner en viss sorg för dem. Det kan räta upp sig, vi får hoppas det. För deras egen skull. Så mycket frustration som vill ut. De kanske borde ha mer idrott och rörelse de här som har svårt med att trä tråden på synålen, hålla ordning på stickorna och få virknålen att landa i rätt maska. Tiden jobbar och rätt vad det är så händer det. Som lärare får man vara klurig och ha tålamod. Man vet hur det börjar lysa i ögonen när de just har klurat ut hur kedjestygn fungerar.

Sen har vi de där lite äldre som inte kan ta ögonen från varandra, störtförälskade. Kan de få sitta i knät på varandra och brodera? Ja, jag tycker det. För vad spelar det för roll om de ändå presterar. Ingen alls egentligen. Kanske rent av kan vara bra förebilder för att man kan tycka om varandra också och visa det.

Lite helg nu och så nya tag nästa vecka. Mysigt. "

Var sak på sin plats...

Skaffade en bok. Var sak på sin plats heter den - rensa bort resten.  Rita Emmet heter författaren. Det är så att det för det mesta behövs en bok för att det ska gå att komma igång med större projekt, eller rättare sagt det behövs alltid en bok. Överhuvudtaget. Anledningen till just denna bok var åsynen av mitt lilla arbetsrum. Det är väl så där 8 kvadratmeter kanske och det är helt perfekt för skrivjobb, studier och tänkande.  Husets minsta rum med ett fönster som leder ut till en korsning där man snabbt befinner sig i något som liknar Johnny Castaways värld. Det är en väldigt gammal skärmsläckare som handlar om Johnny som är på en öde ö. Där händer allt. Cocosnötter ramlar ned från palmen, fartyg åker förbi, han fiskar osv osv. Grafiken är betydligt enklare än den som vi är vana vid idag.

Kolla här - det är lite datorhistoria kan man säga.

Jaha - det skulle handla om ordning och reda det här så var kommer Johnny in i det hela. Det kan man undra. Men se det fungerar ofta så här - fåglarna kommer flygande mest hela tiden (MyersBriggs ENFP/T) - det är därför det är bra att ha en bok som kanske kan strukturera det hela. I alla fall i någon mån då.

Ni vet att man tvättar målning uppifrån och ned? Då blir det inga rinningar. Nu ska vi iofs inte tvätta målningar utan sortera papper här och damma, putsa fönster kanske, eventuellt byta gardiner.  Det är bara tt ge sig i kast. Papper är det värsta jag vet men det är som om de förökar sig likt vandrande pinnar, för de försvinner också liksom aldrig. Nu är ju frågan behöver jag behålla alla de där gamla anteckningarna från 80-talets studier i macroekonomi, eller alla dessa papers som jag skrivit sedan dess i allehanda ämnen. Faktun är att jag måste nog det. Spara dem. Det är något maniskt i det där att jag måste ha den där kopian av urdraget ur Arne Ness (1971), Empirisk semantik som jag fick av Arvid Löfberg någon gång lpngt bak i tiden. Jag har nästan mani på att behålla just det utdraget. Det är alltid borta nör jag ska ha det, men slängt är det inte.

"... Karneades (omkr. 214-129 f.Kr). Han hävdade att ingen ståndpunkt är helt säker, det finns alltid någonting som talar emot, och ingen ståndpunkt är alldeles omöjlig för det finns alltid något som talar för den." (sidan 83).

Undra på att man känner sig tokig ibland.

Men att man börjar hosta av damm är alldeles säkert i allafall och nu måste det bort ur bokhyllor och andra gömmor. Nackdelen med att ha ett rum för sig själv är att det så lätt blir att det försumma ur städsynpunkt. Visst kan man inkalla RUT, men samtidigt. Mina rum är mina personliga boningar och jag vill inte ha RUT här. Så himla jobbigt att städa är det inte. Nåväl om man gör det lite mer ofta så blir det lättare. Som det står i Emmets bok.

" Odla en enkel vana - om det tar mindre än en minut, gör det nu... "

OK, men många minuter blir lätt en timme eller fler. I synnerhet om man slarvat en tid bakåt med att göra de där minutgrejorna. En genomsnittlig villa innehåller mer än 350.000 föremål. Jag vet inte om det är sant och vågar inte räkna efter heller.  Man ska inte heller spara en sak som man aldrig använder, behöver eller tänker på. Vid minsta tvekan kasta säger Emmet. Nja - har inte kommit dit ännu. För även om jag läser böcker så gör jag ändå alltid efter mitt eget huvud, sällan följer jag instruktionerna helt och hållet. (det beror på vad man ska göra förstås, men när det gäller städning är det OK att prioritera lite i sin egen ordning). Hur som jag har alltid en "Tores låda" hemma där hamnar allting som inte har en plats. Den är ganska stor den där lådan men den är bra. Iden till den fick jag av en av mina första chefer. Kamrer Tore Forsberg, man duade inte på den tiden. Han var ett under av precision och noggrannhet. Men ven solen har fläckar och ibland försvann det något dokument och Fröken Andersson blev utkommenderad att leta i lådan. Det hände att man fann det man sökte efter. I sanningens namn så var det en hiskelig oreda just där, Men bara i lådan. Det var ett praktiskt tillvägagångssätt som jag tog med mig in i vuxenlivet.  Tänker i alla fall att det ska fungera.

Det svåraste med att ha en massa böcker omkring sig är att man hela tiden hittar något som man vill börja läsa i och det innebär i sin tur att det tar tid. Men å andra sidan är inte det rätt charmigt och skönt ändå? Att låta saker få ta sin tid. Om man har möjlighet till det så är det en klok inställning.

Emmet anser också att man varje vecka ska städa sin dator. Kasta alla fåniga bilder som kompisar har skickat till en - jag tror att den här boken kan vara skriven före Facebook. Förmodligen, i alla fall innan Facebook tog fart ordentligt.

Det ska också rensas ut gamla mail som man inte behöver spara på! - hur i hela friden ska det gå till? Har man gmail så behöver man inte kasta nåt var budskapet när Gmail startade en gång i värden - Du använder 8,87 GB (59 %) av 15 GB används - oops! Den städningen får vänta.

I alla fall har jag slängt en hel sopsäck idag - det känns skönt. Befriande. Imorgon får det bli dammsugning och annat här. Det värsta är i alla fall gjort. En bit i taget...


Vill ni inspireras (eller inte) av Emmets bok så läs här.

Jag kan hitta något annat - Clausewitz - OM Kriget - tittar på mig från bokhyllan. Men det kanske är bättre att ta itu med slaget om dammråttorna. För det är en vinnbar strid. 

Min bästa grej är min symaskin...

Förvisso har jag varit en handarbetande person sedan jag var liten. Lärde mig av min mamma, min storasyster, mina mostrar och mina kusiner. Det syddes, stickades och virkades i min familj. En naturlig sak. Min mamma hade alltid en stickning igång med temat - allltid passar det någon.

Den första symaskin jag sydde på var en gammal trampmaskin, en Singer. Jag minns det såväl, hur det kändes när man trampade fram sömmarna på den. Ljudet av den maskinen. Det var länge sedan det. Mamma skaffade sig så småningom en grön elektrisk Husqvarna som fick gå till återvinning för bara några år sedan. Den höll alltså i princip i 45 år. Själv köpte jag en brun Husqvarna - 2000 tror jag den hette. Året var 1975 och det höll på att sluta med en skilsmässa. Min dåvarande man var så arg så att han höll på att gå upp i atomer, hade inte sett honom så arg sedan jag på eget bevåg köpte en kanariefågel. Haha. Det låter förfärligt, eller hur? Nåja - jag går inte av för lite hackor och bestämmer själv. Så är det och så har det förblivit. Var nog fel fru om man ville ha en som man skulle bestämma över.

Numera har jag en ny en fantastisk Husqvarna. Orchidea heter den. Det var en av de första programerbara maskinerna som kom. Jättedyr då, men under de 20 år jag har haft den nu så har den varit väl värd sitt pris. Fördelen med den är att det var en de bästa faktiskt. Det är en hybrid mellan bruks- och brodermaskin. Jag har klätt om soffor och fåtöljer, sytt mil efter mil av sömmar på gardiner för att inte tala om allt annat jag haft användning av den för.

Idag har brodermaskinerna blivit mer utpräglade för att användas just för brodering och de är inte lika bra att använda till kläd- och gardinsömnad. Det är ganska märkligt hur de har lyckats hålla priserna upp på de där maskinerna. Ska du ha en fin brodermaskin idag så kan den kosta 50.000 kronor. Det är helt ofattbart - då man samtidigt kan köpa en enkel maskin för 700 på vilket varuhus som helst. Förr köpte man en symaskin och så hade man den en livstid och kanske att man fick ärva sin mammas. Vissa grejer var bättre förr.

Vad vore livet utan en symaskin - det undrar jag ofta...

Från sömnad till virkning är inte steget så långt. När man efter ett stort antal år ägnat sig mest åt teorier, jobb och politik, IT och opionsbildning i största allmänhet och så plötsligt kommer igång med en massa hantverk igen och inser att det här var roligt så är det inte utan att man somnar leende.

Min senaste passion är virkning. Mormorsrutor. Min gulliga make köpte ett gäng färgglada virknålar till mig och boken hittade jag på rean... Dock kommer jag nog aldrig fylla hemmet med virkade dukar och sånt, men man vet aldrig...

Det är kul nu när garnet rinner mellan fingrarna. Nästa gång vi ses kanske du får en grytlapp. Man vet aldrig.

Så är det end over and out även för H12...

För oss gamla opinionsbloggare så var H12 ett av vattenhålen under politikerveckan i Almedalen. Där fanns tillgång till el och laddning av datorer bland annat. Där fanns alla andra bloggare, det blev som en oas för dig. Från början så betraktades inte bloggare som riktig press och man hade inte tillgång till det traditionella presscentret. Jag som gammal journalist tog inte hönsyn till det utan betraktade mig och bloggen Mina Moderata Karameller som en självklar del av media och fixade mitt presskort från början. Mycket exklusivt då eftersom det öppnade dörrarna till de politiska partiernas olika presskonferenser. Att tillhöra karamellredaktionen var en hot grej på sin tid, men de har förändrats. Idag har alla en egen blogg och det politiska bloggandet har förändrat karaktär i jämförelse med hur det var tidigare. Det finns en och anna blogg kvar som är fristående, men de flesta medier och stora tidningar har idag ett eget bloggande på redaktionerna vilket man bör se som en helt naturlig utveckling.

Almega ska ha all ära av att de startade H12 (som står för Hästgatan 12 som var den första adressen) - den service, det intresse för alla och vänlighet som vi bloggare mötte där är ovanlig. Makthavare.se hade sin redaktion där och det var alltid full rulle kan man säga.

Fredrik Wass i poddtagen...

Så visst kan det kännas lite tomt i tanken på att Almega nu avslutar sitt H12-projekt. Men sanningen är den att det inte behövs längre. Det finns bredband överallt i Almedalen nu och tiden för oss framåt och allt förändras. Vi behöver nästan inte ens vara närvarande i Almedalen för att följa de olika seminarierna. Många websänds och de stora medierna är där i full aktion med stora redaktioner som bevakar det mesta som sker.

I år kommer inte Karamellredaktionen att delta i Almedalen för det har även kommit till den bloggens ände i tid faktiskt. I alla fall så är den i vilande läge just nu. Livet går vidare och andra intressanta sysselsättningar väntar. Men nog kommer vi att sakna en del av det gamla Almedalen med H12 som träffpunkt.

Men tack alla ni på Almega och Politometern förstås som gjorde H12 så bra. Vi kommer säkert att ses framöver i andra sammanhang. Och någon mer räkmacka på Kallis blir det nog framöver...

Så här skriver Almega om H12
Så här skriver Makthavare om H12

#Blogg100 - tredje gången gillt... Ny blogg...

Så drar vi igång igen då. Med bloggandet som verkligen varit i stå de senaste åren. De som känner mig vet att jag skrev intensivt och mycket på min gamla blogg MinaModerataKarameller tidigare. Men med åren tog energin slut av olika anledningar. Inte för att jag tycker att samhällskritik och oppinionsbildning är mindre viktigt idag. Men frågan som jag ställde mig var om jag tyckte det var värt allt bekymmer att vara uppbunden av en lokal partiorganisation som inte gillade att jag skrev, utan snarare uteslöt mig ur möjlig gemenskap av denna anledning. Det är dock trist att det är så vanligt att man lägger skuld på person och inte på situationen. Hur som helst, därför har jag startat en ny blogg som heter Mary X Jensen - rätt upp och ned. Då kan jag vara fri.

Jag insåg att mina försök att förändra och skapa öppenhet inte var intressanta för andra. Så jag gav upp och låter dem vara ifred. Min tid måste vara mer positiv för att trivseln ska infinna sig. Man kan driva opinion på många olika sätt. Det bland annat kommer jag att skriva om framöver i den här bloggen under #Blogg100-perioden. Det blir fria tankar kring allt möjligt. En öppen dagbok, personlig men inte privat.

En intressant fundering som jag länge har haft kring demokratin i praktiken understryks idag av en artikel där frågan om hur det ligger till med folkstyret egentligen tas upp. Det har jag funderat över länge nu. Hur blir det med demokratin när politiken tas över av politikerproffsen? När mötena läggs på dagtid och förhindrar alla vanliga arbetande männsikor att delta i demokratin.

Läs artiklen här och diskutera...